Bästa köpen i Ullared

Nu har jag varit i Ullared!

20140122-194449.jpg

Överlag gick det bra! Jag hade klockan på 3.50 och skulle åka hemifrån 4.30. Hutlöst tidigt men andra ord! Syrran, den nitiske tidspolisen, oroade sig nog för att jag skulle försova mig men jag vaknade långt innan klockan ringde och hämtade upp henne nästan tio minuter före utsatt tid! Där kan man tala om att passa tiden!

Vi kom fram när det öppnade och det var nog bara 15 bilar på hela parkeringen! Syrran fick hybris och visste inte vart hon skulle stå men efter att ha bytt plats några gånger blev hon någorlunda nöjd.

Mamma hade inte varit i Ullared innan men hon behövde bara kasta en blick på varuhuset för att snappa upp det hela.

”Måndag-fredag 8-20…. det måste vara öppetiderna.” sa hon med blixtsnabb slutledningsförmåga.

Det här skulle bli bra!

Och väl inne på varuhuset såg det ut så här.

20140122-194514.jpg

Tomt!

20140122-194505.jpg

Tomt!

20140122-194523.jpg

Fast här står det visst en luffare.

 Sen vill jag väl tillstå att jag inte är nån riktig lång-shoppare. Fast det inte var mycket folk kände jag mig trött efter ett par timmar. Jag är van att snabbt rassla ihop det jag ska ha och nu när det inte var så mycket folk blev det mer att vi strosade omkring. Men det var väldigt skönt att inte behöva trängas!

Jag höll mig i skinnet, köpte bara sånt jag behöver och sånt som jag gärna vill ha. Ändå blev det mycket mer än jag förväntat mig och i kassan sipprade kallsvetten i vanlig ordning ur armhålorna av skräck för att pengarna inte skulle räcka!

Men det räckte och här är några av mina bästa köp!

DSC_0699

Söta små burkar.

DSC_0700

Dags för en one-piece!

DSC_0702

Har länge önskat mig en lergryta!

DSC_0705

Gardiner med rosor!

image4xl

Och så en vårjacka! Bild lånad från http://www.asos.com

Såklart blev det en hel del barnkläder och lite leksaker också, passade bland annat på att ladda upp med ytterkläder inför dagis.

Idag har jag börjat min jobbvecka. Imorgon avslutar jag den. Två dagar i veckan går an.

Wie viel Uhr ist es?

Det är lite roligt detta med att passa tider.

Somliga är tids-optimister och kommer för sent för jämnan. Andra är tids-poliser och alltid punktliga (och nåde den som är en minut försenad!)

När Pappsen och jag träffades visade det sig ganska snart att vi var olika . Min familj är nitisk med tider. Säger man klockan ett så menar man klockan 13.00! Ska vi till mamma på kalas kan man räkna med en orolig signal på mobilen om man så missat tiden med bara nån minut, där mamma frågar vart man är och vad som har hänt.

Men Pappsen dök inte upp till våra träffar förrän minst en halvtimme efter utsatt tid. Och sen kunde han försvinna lika snabbt. ”Jag ska bara ut och prata med en kompis. Jag kommer in om tio minuter.” sa han en gång i början när jag skulle bjuda på middag.

Två timmar senare kom han insläntrande igen som om inget hade hänt. Förstås hade jag ätit upp nästan all mat själv vid det laget. (Tur det, hade jag inte varit så mätt och belåten hade jag kanske givit honom på moppo.)

Lika illa var det när vi väntade besök. Jag är en sån som ordnar och fixar och förbereder i god tid (alldeles för god tid egentligen, hela dagen går åt när jag väntar besök). Pappsen var en sån som tog det hela med ro. Han började inte anstränga sig förrän det var tid för gästerna att komma. Han räknade kallt med att alla andra också skulle vara sena!

Dessutom ska han alltid duscha innan vi ska iväg eller väntar folk. Många är gångerna som jag har fått ta emot Pappsens besök för att han ställt sig i duschen precis när det ringer på dörren. Men lika många gånger har Pappsen rätt. Ungefär hälften av vår bekantskapskrets är punktliga, men resten kommer alltid sent.

Vad är du själv för slags person när det kommer till att passa tider? (Eller Vad är min människa för människa? som Pappsen skulle säga.)

Wie viel Uhr ist es?

katt på rygg

Dålig taxi, tycker Rut. Det drar om öronen och långsamt går det.

Das ist kein Filur! Es ist Pappsen!

Det kom ett paket

snöäpplenJag njuter verkligen av dagarna hemma! Jag minns hur ofattbart det kändes innan Barnet kom, att någon av oss alltid skulle vara hemma på dagarna! Så roligt för katterna, tyckte jag! Och vilken lyx att få se dagsljus även på vintern!

Och det är det. När jag började skriva på det här satt jag i uterummet. Barnet sov, Rut lekte med en låtsasmus intill mig och då och då såg jag upp från datorn, ut över snön i trädgården och över myllret av småfåglar.

Nu har vi blivit så vana vid att någon alltid är hemma. Hur ska det gå sen? Vem ska ta emot alla paket som Pappsen beställer? I förrgår kom det ett. Jag skämdes eftersom det stod tomma majonnäsburkar på trappan och två soppåsar stod lutade mot dörren.

Fast igår skämdes jag mera. Då kom det också paket. Den här gången stod det tre soppåsar utanför dörren och jag hade på mig ett par stora mysbyxor tillsammans med ett par halkiga underbyxor, så jag var tvungen att hålla uppe byxorna med ena handen. Håret var flottigt efter min hemmagjorda hårinpackning.

Fast ändå var det mest för budkillens skull som jag var generad.

Pappsen hade sagt att det skulle komma paket mellan klockan 11 och 13. Det hade jag glömt. När det ringde på dörren klockan halv tre möttes jag av en stressad budkille som sa att han hade ett enormt paket till oss, det skulle inte gå in genom dörren!

”Nähä”, sa jag, drog i byxorna med ena handen och försökte mota undan Barnet som ville ut med den andra. ”Då får vi försöka med garaget.”

Nu har vi ju bara bott i huset i tio månader så jag har inte riktigt lärt mig hur man öppnar garaget än.

Jag ryckte i porten från utsidan.

Barnet skrek.

Jag sprang in och ryckte i dörren från insidan.

Barnet skrek.

Jag ryckte från utsidan.

Jag ryckte från insidan.

Budkillen baxade ut det jättestora paketet från lastbilen.

Nu hade jag fått bära med mig Barnet ut i snöyran, för han skrek så förskräckligt för att han inte fick titta på lastbilen. Med ena handen bar jag honom och med den andra ringde jag till Pappsen för att fråga hur man öppnar garageporten.

När jag låst upp garaget och öppnat portarna visade det sig att paketet ändå inte gick in! Det var ett par centimeter för stort!

Budkillen blev allt mer stressad.

”Det går inte!” ropade han. ”Jag måste klippa upp kartongen!”

Pappsen var kvar i luren.

”Vad har du beställt egentligen?” frågade jag med byxorna på halv stång. ”Det går inte ens in i garaget!”

”Oj då! Då måste de ha använt en väldigt stor förpackning” tyckte Pappsen. ”Det är ett par ledlampor!”

Jag tittade på paketet. Det var ett par meter långt, brett och tunt.

”Det ska vara ett par lampor.” sa jag försiktigt till budkillen som börjat riva i kartongen.

”Har jag verkligen… har jag verkligen tagit fel paket?” viskade han. Sen hoppade han upp på släpet och efter ett tag kom han skamset och lite motvilligt tillbaka med en oansenlig, och verkligen mycket liten, påse.

”Ja, den här var ju lite behändigare.” log jag. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret. Jag borde verkligen ha haft koll på vad det var för slags paket vi väntat oss!” sa jag för att släta över hans misstag.

”Äsch…Det är snabbt gjort att få upp den här på flaket igen”, sa han och försökte se hoppfull ut.

Jag kunde inte stänga garageportarna men sprang ändå in med Barnet eftersom han inte var klädd för snö.

Barnet skrek för att han inte fick titta mer på lastbilen.

Lastbilen åker snart. Vi vinkar från fönstret”, lovade jag.

Sen fånglodde vi genom fönstret på budkillen som kämpade och stretade för att få upp sitt otympliga paket på flaket igen.

Det tog en kvart.

Mammsen skämdes och försökte gå jättesnabbt fram och tillbaks framför fönstret så att han kanske inte skulle se oss.

Budkillen skämdes där han slet.

Och Barnet… ja, han var glad.

Mammalyx

Ni vackra, unga, fräscha människor – ni går förstås in på eleven.se och klickar hem saker som heter Glamglow Tingeling eller Decleor hydra floral ultra moisturising plumping expert mask (puh!).

Men är man kreativ och händig, som Mammsen, då fixar man skönhetsprodukterna på egen hand!

Igår hittade jag en övermogen avokado i köket. Stegen till badrummet blev snabba och lätta. Det vankades hemma-spa för Mammsen!

20140114-122057.jpg

Ser man på! Detta kan räcka till både ansiktsmask och hårinpackning!

Ansiktsmask
1/2 dl naturell yoghurt
1/4 mosad avokado
lite honung

Hårinpackning
1 mosad avokado
2-3 msk olivolja

Så nu sitter jag här med lena, rosiga kinder och mjukt och flottigt hår.

Det känns fint.

PS. Jag borde förstås lägga in en efter-selfie men jag fick inte till någon där jag såg bra ut.

DS. Det händer mig allt för ofta numera.

Pappsens snedsteg

20140113-194647.jpg

Vad trött man blir!

Jag har ju delat upp korgarna så ordentligt för att förhindra just denna typ av tramp i klaveret.

Vad gör då Pappsens handskar i min korg?!

De två korgarna till vänster är Barnets och de båda till höger är mina.

20140113-194655.jpg

Det ska väl inte vara så svårt att förstå?

Jaså?

Pappsen har blivit utan korg?

Det kan möjligen förklara hans misstag – även om det inte på något vis förlåter det.

Jobbhelgen till ända

Då närmar sig den här helgen sitt slut. En helg där jag tillbringat nästan all min vakna tid på jobbet. Jag hinner inte blogga så mycket men tänkte ge ifrån mig ett livstecken.

Vi har såna mastodontpass när vi jobbar helg! Det är uppstigning klockan 5 för att vara på jobbet en halvtimme innan vi börjar. Sen jobbar vi snabbt och flitigt och allt funkar som det ska, ändå måste alla jobba över en timma! Jag var hemma kockan sex i lördags och då hade jag huvudvärk och ont i kroppen och så fort Barnet lagt sig somnade jag på soffan under min kofta och med Rut som en lång och mager mask längs benet. Sen jag fick barn somnar jag närapå aldrig i soffan, jag har blivit så fasligt kvällspigg, men nu var jag trött och det var skönt att få ett par timmars extra sömn. Idag var jag hemma klockan fem och mycket piggare.

Förstås vill jag bara vara hemma med min familj på helgerna och det är trist att Pappsen och jag går om varandra, vi får ingen ledig dag tillsammans förrän nästa helg. Fast jag har ändå kul på jobbet när jag väl är där. Det känns som att bitarna börjar falla på plats igen efter mammaledigheten. Och vi är en fantastisk helggrupp!

På söndagarna är vi bara tre och killen i gruppen gjorde sin sista söndag tillsammans med oss. Jättetråkigt!

”Det här är alltså sista söndagen vi jobbar tillsammans…” sa jag ödesmättat när vi stod och märkte in prover. Det kändes tungt. Det var en sorglig stund. Tyckte jag. Han skrek av glädje.

Nåja, nu sover Lillhjärtat. Pappsen och jag ska upp och fixa lite i rummet vi renoverar. Pappsen spacklar och jag ska fortsätta att måla på min dörr.

Sen ska vi fira av vårat skiftbyte med tv-serie och cheez starz!

Pappsen och jag har haft så lätt för att snöa in på samma sak på tv. Förut har vi alltid dragit igång Full frys när vi velat se nån serie men så frågade jag efter nya förslag på facebook så nu har vi tittat på The Walking Dead! Jätteroligt med något annat! Den har gått på tv sen 2010 så vi hade en hel del att titta ikapp. Lagom till jul hade vi sett alla avsnitt och började fundera på ännu något nytt. Men… asch, så häftiga ska vi inte vara! Så nu har vi börjat kolla om på Walking Dead istället. Vi ska försöka hinna se alla avsnitt igen innan den nya säsongen börjar i februari.

twd

Stora maskiner

”Titta! Grävmaskin!” ropar jag, pekar ivrigt och söker hans mjuka lilla hand.

Men han är inte där.

Han är hemma med Pappsen, busar och äter gröt. Och det känns så tråkigt att se en massa stora maskiner på väg till jobbet när jag inte har någon att visa dem för. Så onödigt.

Nu väntar en lång jobbhelg. Många långa timmar utan Pappsen och Barnet. Det kniper lite i mammahjärtat.

20140109-211141.jpg

Drömmen om hemhjälp

”Vi kanske ska sluta ursäkta oss över att vi har så ostädat?” frågade Pappsen i helgen. ”Det kanske är oartigt, det är det ingen annan som gör?”

Jag vet inte om han menar att jag ska sluta berätta för alla som besöker oss att vi dammsuger varje eller varannan dag och eftersom jag aldrig dammsugit dagen innan är det alltid en grusgång mellan hallen och köket när folk hälsar på.

Men det är faktiskt sant! Vi har aldrig städat så mycket som vi gör nu! Det är bara det att vi stökar ner i snabbare takt än vad vi hinner plocka undan. Vi har alltid varit så duktiga på att stöka till, Pappsen och jag, och Barnet verkar minst lika skicklig!

Vi som vare sig har asfalt eller trappuppgång släpar in en massa grus i hallen, har ni tänkt på det ni som bor i stan? Pappsen springer in och ut ur garaget, katterna hoppar kors och tvärs genom kattluckan och i mina stövlar fastnar en hel åker varje gång jag går ut.

Det går inte en dag utan att jag drömmer om hemhjälp! Vi har så mycket att göra nu och jag vill inte ägna all min lediga tid åt att städa och plocka!

Problemet är bara att jag skulle behöva på tok för mycket hjälp, helst en person som gick bakom mig och Barnet hela tiden och röjde upp efter oss. Det skulle vara nog så svettigt för den arme stackaren!

Fast det kanske blir bättre när vi jobbar mer och inte har lika många timmar på oss att skräpa ner? (För man tror ju alltid att allt ska bli bättre, eller hur?)

Finns det nån firma, typ Rena hem, för oss som bor i Östergötland?

Och törs man anlita sånt när man bor i en liten bondhåla, eller tycker de andra mammorna att man är högfärdig då?

Är det mer okej att ha någon som kommer och beskär träd och klipper häcken i vår medan Pappsen och jag dricker kaffe i solen och ivrigt motar bort Barnet mot trädgårdshjälpen så att vi får en liten stund i lugn och ro?

20140107-223448.jpg

Som om vi inte hade nog att göra har vi just dragit igång ”Projekt Övervåning”.

20140107-223500.jpg

”Det är mysigt att jobba tillsammans” tänkte jag och erbjöd min hjälp. Då skickades jag genast ner för att att måla trappan…

Han fick ju telefonen ändå

Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!

”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.

”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.

”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.

Men Pappsen bönade så jag gav efter.

Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.

”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:

”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”

Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.

Visst ja!

Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!

”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.

”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.

”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.

Han sa knappt ett ord.

Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?

Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.

20140107-204839.jpg

Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!

Tack och lov för röda dagar!

jobb

Skärpt och ordentlig före mammaledigheten.

Pappsen och jag har precis kommit underfund med att det är röd dag i morgon! Hurra! Då är vi hemma från jobbet båda två!

Jag gillar ju mitt jobb och så men det har inte riktigt varit detsamma efter mammaledigheten. Innan hade jag fullt fokus och stenkoll på det mesta! Jag var snabb och flitig.Tror jag.

Under mammaledigheten har de börjat bygga om labbet, skaffat andra apparater, ändrat metoder och nu byter de ut datasystemet! Det är som ett nytt jobb! Och när jag bara jobbar ett par dagar här och där, med desorienterad hjärna, hemlängtan och slö kropp, blir det mest att jag vimsar runt och är till allmänt besvär.

Mina gamla kollegor kan nog ha visst överseende eftersom de ändå upplevt mig i min forna glans, men nya kollegor tittar på mig med väl mycket skepsis i blicken. Jag försöker allt att skärpa mig i deras åsyn men det blir ändå inte riktigt bra.

Häromsist skulle jag gå över ett med ett par plattor till ett annat labb. Jag gick samma väg som jag brukar, tvekade bara något eftersom det var gul tejp runt första dörren men lyckades skickligt ta mig genom korridoren, fast den var mörk, full med stegar och byggdamm. Jag hittade dörren till andra labbet! Där var det ännu mer gul tejp! Jag blev osäker igen, stod ett tag och blängde med obegåvad min in genom rutan. Där var flera studenter och nya kollegor. ”Nu ska jag göra bra ifrån mig”, tänkte jag. Då såg de mig och jag fann mig direkt, skrattade lite och ryckte i dörren.

”Nej, nej!” rörde sig deras läppar och så viftade de med armarna.

Jag skrattade osäkert några gånger och smet sen kvickt ut i en annan korridor. Där blev jag kvar ett tag eftersom alla dörrar ut var låsta och jag med svettiga fingrar slog fel kod och använde fel kort.

När jag så tagit mig in igen och ganska kompetent hittat rätta vägen till labbet låtsades jag som ingenting, nickade allvarligt och lämnade plattan till en kollega.

”Vad ska jag med den här till?” ropade hon stressat efter mig.

Jaså. Fel person, de har flyttat på labben!

Jag sprang tillbaks, log stelt och sa:

”Oj, ursäkta jag blir så…” och så letade jag efter rätt ord i några sekunder.

”…så …konfiskiterad… när de byggar om överallt.” sa jag ganska fort så att de kanske inte skulle höra.

Och så tog jag mig äntligen därifrån. Mina nya kollegor var så generade över mitt beteende att de envist såg ner i backen. De besvarade inte ens mina nervösa vickningar med huvudet.

Tack och lov för röda dagar!