Ett gott intryck

wpid-20131011_075719.jpgJag var och storhandlade häromdan. När jag packade insåg jag att jag behövde en kasse till och räckte fram ett par kronor till kassörskan. Det var mest tänkt som en vacker gest men hon tog girigt emot dem.

Ja, jag säger då det!

Det påminner mig om Turkiet! En av dagarna var jag inne på hotellets Minimarket för att handla. Det var trevligt att strosa runt bland varorna, om än lite otympligt, för jag hade Bäbisen på ena armen och hans badring och kundkorgen runt den andra. Men när jag kom till kassan hade jag fortfarande inte hittat några soppåsar!

”Excuse me, do you have any bags?” frågade jag tjejen i kassan.

”You mean like these?” frågade hon och pekade på påsarna i kassan.

”I mean like for waste.” försökte jag.

”Oh, sorry we don´t.” ursäktade sig tjejen.

”But you can have extra of these.” fortsatte hon rart.

”Well, then I can take two maybe.” deklarerade jag stolpigt.

Tjejen packade varorna utan tecken på att ge mig någon extra påse så jag skämdes och tänkte att jag missförstått henne. Och där hade jag stått som en snålvarg och krävt TVÅ påsar. Usch, så genant!

Men sen log hon stort och la en hel bibba med påsar i kassen!

Sen blinkade hon och la ner en hel bibba till!

Jag blev så till mig av vänligheten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

”Thank you, thank you! It is so friendly of you!” svallade jag och med ett stort och barnsligt leende baxade jag mig ut ur affären samtidigt som jag då och då gjorde en menande nickning. Man vill ju liksom göra ett gott intryck på så snälla människor, så att de känner att man själv är en trevlig och förståndig människa.

Det var en bit att gå till lägenheten och fast jag hade riktigt mycket att kånka på så valsade jag fram medan jag småflinade för mig själv. Tänk vilken trevlig berättelse att dra för Pappsen!

”Titta här, Pappsen!” ropade jag när jag närmade mig verandan. ”Titta vad jag har fått!” sa jag ivrigt.

Men Pappsen han bara tog sig för pannan.

”Vad håller du på med?” frågade han.

Jag förstod inte alls vad han menade och blev lite besviken när jag inte fick berätta min historia. Men när jag försökte fortsätta avbröt han mig genom att helt taktlöst rycka ett par gånger i kundkorgen.

”Har du släpat med dig korgen ända hit!” utropade han förfärat.

Jaha, ja. Där satt den kvar, fortfarande inklämd mellan axeln och badringen.

Mitt uppspelta jag förvandlades till en våt liten fläck som ynkligt kröp in i soffhörnet och skämdes medan Pappsen gick tillbaka med kundkorgen.

”Fast det där förklarar han fint.” intalade jag mig.

Sen kom Pappsen tillbaka.

Han sa att han helt enkelt bara hade lagt ett finger mot pannan, vispat runt några gånger och sen skakat sorgset på huvudet.

En koko-gest alltså!!! En vink om att jag inte skulle ha alla hästar hemma!

Kassörskan hade nickat deltagande.

Tack för den Pappsen!

Sen så gick jag inte till Minimarket nåt mer.

Bortskämda blommor?

Ibland får jag för mig så tokiga saker! Ett tag kändes det faktiskt som att jag inte tar lika väl hand om hemmet sen jag blev mamma!

Dumt! Jag sätter ju guldkant på tillvaron för både hem och växter här hemma hela tiden!

Ett exempel?

Hrmm… nja… få se nu…

Jo! En regnig dag i början av sommaren gjorde jag mig ju till och bar ut alla mina blommor på verandatrappan så att de skulle få njuta av lite sommarregn.

Det ni! Det var mycket uppskattat!

Tror jag. Jag skulle kunnat fråga dem men de blev lite överraskade av frosten som kom i veckan så tyvärr finns de inte längre bland oss.

 

image

Så här kallt och frostigt var det! Jag hade kunnat fota de frysta blommorna men eftersom jag är en sån som tar tag i saker direkt har jag redan slängt dem på komposten! Man sliter på.

Hur reagerar du när något blir fel?

När jag jobbade på vårdcentral var jag en gång på en intressant föreläsning om olika personlighetstyper och hur vi upplever dem.  Det var menat som en tankeställare för hur vi behandlar olika personer som söker vård. Två personer som uppger samma symptom fast på olika sätt uppfattas ofta olika. Vissa verkar onödigt oroliga, andra krävande medan man tar vissa på mer allvar.

Det var verkligen intressant!

Det är också intressant att fundera över vilken slags personlighet man själv har och hur man uppfattas.

Under samma föreläsning påstod man att man kan dela upp människor i två olika katergorier. När ett fel upptäcks tänker den ena gruppen ”Vad är det nu för klant som har varit framme?!” medan den andra gruppen tänker ”Men hjälp, vad har jag nu gjort för fel?”

Jag kände genast igen mig.

Jag tillhör definitivt kategori två, framför allt på jobbet. Sitter vi på möte och chefen meddelar att någon glömde ställa in antibiotikan i kylskåpet dagen innan får jag nervösa ryckningar i mungipan, blir högröd och tittar ner i backen.

Det var jag!” tänker jag och skäms – fast jag var ledig dagen innan! Och så är det hela tiden.

Det är väldigt jobbigt! Det skulle vara mycket bekvämare att bara luta sig bakåt och blänga på de andra medan man formar munnen till ett ljudlöst ”Stolpskott…”

Jag tror att jag får öva på det.

Fast hemma med Pappsen är det däremot inte alls lika självklart att jag tar på mig skulden i tid och otid.

”Kan du flytta dina papper som har legat på kösbänken i flera dagar” frågar Pappsen.

”Mina papper? Jag har inte lagt dem där! Du kan flytta dina arbetskläder istället som ligger i hela hallen. Jag kanske har haft fullt upp med att tvätta, laga mat och torka snor! Jag kanske inte hinner springa och flytta papper hela dagarna!” utbrister jag.

Rättmätigt förolämpad.

”Stolpskott”, väser jag sen när jag tror att han inte hör.

Här har jag mycket att lära. Det är nog lite mer så här jag ska hantera nästa jobbmöte!

knäpp

Ja, mycket ska man fundera över innan öronen trillar av.

Tele-fån

Vi kvinnor är ju riktiga sladdertackor i telefon, det vet ju alla. Vi maler på och maler på, sitter i timmar med luren klistrad mot örat tills gubbarna blir hungriga och drar ut jacket. Karlarna själva – de ringer bara när de absolut måste och då är det bara det absolut mest väsentliga som avhandlas.

ELLER?

Nja, jag är inte nån vidare telefonmänniska! jag är mycket kortfattad i telefon.

Vet jag inte vem det är ja då svarar jag helst inte alls.

Och när jag svarar och det är någon jag känner tänker jag att den säkert vill lägga på snart så jag ska inte uppehålla den i onödan. Därför hummar jag bara lite utan  att ställa en enda artighetsfråga tillbaka. Ja, ni hör ju, det blir alldeles rumphugget! Sen skäms jag som en hund när jag har lagt på över att jag framstått så ouppfostrat.

Inte är jag bra på att avsluta heller. På jobbet när kunder ringer och frågar om hjälp besvarar jag samtalet så proffsigt jag kan men sen spräcker jag det alltid genom att avsluta med ”Tack så mycket för hjälpen!” Fast det är jag som hjälpt dem. Usch!

Och när jag själv ringer upp folk har jag en tendens att avsluta samtalet med ”Tack för att du ringde!” Det blir ohyggligt genant!

Tur att det finns sms, mejl och sociala medier där man kan samtala istället…

Pappsen då?

DSC_0762

Hans telefon tutar konstant upptaget. Han snattrar och tjattrar med än den ena än den andra.

Pladdrar och sladdrar utan en tanke på övriga familjemedlemmar.

Han kacklar på värre än en äggsjuk höna!

Hur är det med telefonerandet hemma hos er?

Höstmys

image

Pappsen och jag tittade på skräckfilm för ett tag sen.

Skräckfilm så här i höstmörkret! Hålla hand och krypa tätt intill. Så kärt! Då kanske det rent av vankas kuckelimuck, tänker ni.

Men icke!

Visst, Pappsen är omtänksam och rar.

Vi sitter i soffan. Bredvid Pappsen ligger Rut och trynar.

Väldigt mysigt!

Jag sitter som på nålar, Pappsen är lugn. Så kommer de otäcka flickorna in och jag hoppar högt och skriker så pass att Rut vaknar.

”Meeeen lilla gumman. Inte ska du bli jädd.” säger Pappsen och kramar om. Och när Rut lugnat sig lite ger Pappsen mig en sned blick.

”Titta här, nu skrämde du ju Rut.”

Jaha, ja. Men jag förstår Pappsen.

Rut är en stilig katt.

DSC00149

De ska gifta sig nån dag.

Pappsen har friat 125 gånger men Rut har envetet tackat nej.

Hon klarar inte av när Pappsen pratar med mat i munnen.

Triss-miss

Jag är inte så duktig på att kallprata! Jag känner liksom att jag inte har så mycket att prata om med människor som jag inte känner och jag tänker mig att de inte har så mycket de vill delge mig heller.

Idag var jag och Bäbisen och handlade och i kassan skulle jag byta in mina trisslotter.

”Ja och så skulle jag vilja byta in de här till nya lotter också.” sa jag.

”Javisst, då vill du ha med högvinst dådå?” svarade kassörskan och plirade skämtsamt mot mig.

Med högvinst? Jag rådbråkade min stackars hjärna. Har det kommit en ny slags triss? Jag funderade på att fråga vad såna kostade och om det gick att byta in mina vanliga lotter mot såna här högvinstlotter. Jag funderade också på om det var lägre vinstchans om nu vinstbeloppen var högre och tänkte fråga kassörskan om det men (som tur var!) ville jag inte vara besvärlig utan låtsades bara att jag mycket väl kände till dessa nya lotter och med uttryckslöst ansikte svarade jag:

”Ja, det kan jag ta.”

Kassörksan såg lite frågande ut men jag fick mina lotter och hon inledde ett mer givande samtal med nästa kund medan jag i godan ro packade mitt varuberg.

Först när jag närmade mig utgången förstod jag skämtet.

Pinsamt!

Men jag fann mig snabbt, vände lite på mig och bockade några gånger.

”Eh, hihihi, höhö” sa jag medan jag artigt skrynklade ihop ansiktet åt kassörskans håll och med återupprättat anseende kunde jag lämna affären.

Mammapussel

Det är inte lätt att kombinera mammaliv och jobb. Jag saknar Bäbisen så att jag nästan blir tokig när jag är skild ifrån honom hela dagarna.

Nu har han börjat att sakna mig också när jag är borta och det känns riktigt hemskt att vinka hej då på morgonen till en gråtande Bäbis och sen vara hemifrån i elva timmar. Igår hade jag riktigt mycket på jobbet, stressade på som en tok och fick ett smärre migränanfall när jag väl kom hem.

Idag har jag därför varit jättetrött på jobbet men kände mig ändå tvungen att gå på körövningen ikväll eftersom jag missade förra veckan.

Och imorgon jobbar jag kväll (åker strax efter nio och är hemma efter Bäbisens läggdags)! Det känns inte ett dugg roligt. Jag är verkligen glad att jag tog flexledigt på torsdag!

Nu hade jag egentligen tänkt kolla igenom fotona som en kompis tog på Bäbisen och oss och välja ut några för framkallning, men…

_IGP7797

…jag tror att jag kryper ner i sängen hos  mitt lilla hjärta istället.

Här jobbar man och sliter!

Ock ock ock, vad han är duktig, Pappsen! Han fixar och grejar och gör huset fint och oj vad mycket beröm han får av alla som hälsar på!

Men Mammsen då? Vad drar hon för strå till stacken? Jo, jag vill bara meddela att jag också sliter mycket hårt. Det är så det brinner i knutarna här hemma när Mammsen är i farten! Inte en sekund tillåter jag mig att pusta ut!

Fixa, dona, putsa, feja! Tänk om ni bara kunde se mig – jag kör verkligen så det ryker!

image

Jaså, ni kan se mig?

Rackarns.

En trevlig prick!

Säga vad man vill men jag är verkligen en artig prick, trevlig ut i fingerspetsarna.

Idag var jag nere i jordkällaren för att hämta en kruka. Jag gick där i godan ro i halvmörkret, pratade lite för mig själv och kanhända släppte jag väder. Då tycker jag mig se något fladdra till i ögonvrån och vänder mig hastigt om. Kanske står där en psykopat med en yxa??? Eller har någon av Pappsens kompisar gömt sig där för att skrämmas?

Medan jag vänder mig om tar jag på mig ”Lätt förvånad men inte arg”-ansiktet. Det har en min som säger ”Oj, vad rädd jag blev, men lite kul ändå, hihi”.

Bakom mig stod…

…nä, det var ingen där. Nada personada.

Men jag blir så trött på mig själv. Om det verkligen hade varit en mördare eller någon av Pappsens kompisar – hade de då inte gjort sig förtjänt av ”Nu är jag förbannad, här har du en rak höger”-minen istället?

Jo, det kan man tycka!

Visst är det konstigt att artigheten sitter så djupt inpräntad?

DSC_0001 - Kopia

Nämen, låg du här och lurpassade? Aja baja! Fast visst ser jag snäll ut?