Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.
Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.
Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!
Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.
Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.
Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.
Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!
Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!
Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!
Och det är vi med. Våran fina lilla kille!
Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )
LillaLina 